En beskrivning av en första HUT upplevelse…

HUT-
livet i miniatyr

En ridtur genom skogen på Tussi är som livet i
miniatyr, om man nu kan tala om miniatyr när det handlar om en ett ton tung
ardenner med hovar som brunnslock. Vi börjar i stallet, det svala lugna. Vi sitter
och lyssnar på ljudet av när hästarna mumsar på sitt hö, lika lugnande som
att lyssna på havets vågor mot stranden, eller som att titta in i och lyssna på
en sprakande brasa. Själen kommer sakta lunkande o lägger sig till rätta
inuti. Just nu är jag full av förväntningar-
lika höga som Tussi nästan.

Jag kan få vara med om något jag behöver och längtar
efter. Hästen kan förstå och trösta. Ett ordlöst möte kan förändra.

Oron och känslan av att behöva prestera finns också tyvärr, som så ofta i livet. ”Tänk om-känslan” finns där. Tänk om hon inte vill ha med mig att göra, om hon inte
tycker om mig, om jag är fel, oförmögen att hitta kontakten.

-”Är det viktigt för dig att bli omtyckt?” Jag gläntar
på dörren till dessa dittills oformulerade tankar och Britt-Marie speglar dem.

Ridturen är som livet, man går inte ensam. Någon visar
en vem man är och man kan förändra. Någon ställer fram en väldigt hög pall,
någon står stilla och väntar tills någon annan kommer på plats. Någon får
möjlighet att se stigen ur en annan vinkel med väldigt bra perspektiv. Tussi verkar väldigt tveksam i början. Hon vill först
inte gå alls, sedan tar hon bak huvudet och mular mig på benet.

Vad har jag fått på ryggen? Ska det verkligen vara
där? (Min tolkning) Men kanske tänker hon; ”Men där är du ju! Vad har du
på hjärtat? Vad vill du? Vart vill
du? Ska vi gå?

Kanske jag inte ska tänka så mycket på vad hon vill o
tänker- vad andra vill, tänker och känner, utan visa tydligt vad jag vill och
känner.

Längre fram på stigen frågar Britt- Marie hur jag har
det med mitt bäcken o säger; andas och var här och nu! Jag tänker på mitt
bäcken o det mjuknar. Någonstans lite längre in i skogen bara kommer det.
Jag känner mitt inre gung. Tussi känner mitt inre gung. Jag känner hennes. -”Bra!” säger Britt- Marie. Gunget är självklart. Livet är självklart. Allt bara
gungar på. Så plötsligt glider jag på sned. ”Nu är det kört” säger jag ”Det här går aldrig”

-”Vad sa du nu?” undrar Britt- Marie och jag uppmärksammar
hur snabb jag är att döma ut situationer där jag glider snett-på ridturen- och
i livet. ”Så är livet- man glider nästan av ibland- men då är
det bara att rätta upp sig igen o fortsätta vandringen”

I skrivande stund känner jag mig lite ”på sned” men
jag har ändå kvar känslan av att det inre gunget finns där och bara väntar på
att komma i gång o få mina glädjesträngar att vibrera.